Ibland blir man förvånad.

halkade runt bland olika bloggar och plötsligt hamnade jag hos en tjej som för ett tag sedan förlorade sina tvillingar i v. 22.
Hon undrade om hon någonsin kommer kunna gå vidare och kunna titta på nån annas nyföbba bäbis utan att känna sorg. Och isf hur kommer det kännas?

Helt oväntat ploppade det upp ett minne från straxt efter mitt första ma. (sena misfall).

min syster skulle ha fest och det skulle komma mängder av folk. Skönt tyckte jag för det var just vad jag behövde. Få tänka på nått annat o ha kul.
Men så står jag på övervåningnen och gör mig i ordning och plötsligt hör jag bebsisgnäll i trädgården. Mitt hjärta stannade, hela jag frös till is!


Vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen? Vem ska rädda mig? Jag måste härifrån!!
Jag blev helt förkrossad. Min sambo kom upp av en slump och såg mina tårar och förstog direkt. Vi satte oss i bilen o körde därifrån. Min syster var heltförkrossad. hon tyckte allt var hennes fel, att hon borde ha bett dom att inte komma, eller att förvarna mig iaf.
Men hur skulle hon veta? Fy vad jag tyckte synd om henne då.
Vart vi var på väg viste vi inte, vi bara körde. Men efter en stund började vi undra om vi alltid skulle fly. Och när blir man igentligen redo att träffa en liten människa igen?

Varför inte nu? Varför inte ta tjuren i hornen o göra den här fina sommarkvällen till en ännu finare kväll?
Vi vände och åkte tillbaka. Pratade med min syster som i sin tur pratade med sin kompis. Jag satt i soffan när hon kom bärande på en sån liten o go krabat. O när jag fick hålla i honom var det som en solstråle tränge sig igenom ett tjockt och stort mörkt regnmoln. Mitt hjärta blommade!

Och så kom hon in igen med nästa lilla kille som min Johan fick hålla.
Där satt vi plötsligt med varsitt barn i famnen.
Dom var så goa. Vi grinade allaihopp, mamma, syrran och kompisen oxå.
Det blev en underbar kväll, med så mycket skratt och glädje. Att sitta inlindad i en filt en skön sommarnatt med en sovande bebis på magen, trots att den inte var min, var skönt.
Från den dagen gick vi vidare i livet på allvar. Helt oväntat.