DO

Har varit i kontakt med DO, diskrimineringsombudsmannen, men jag kan inte här och nu berätta varför eftersom det fins vissa som läser här och kan då förstöra mina planer.
Men iaf så vill jag bara säga till er som läser att aldrig tveka o ringa dom om ni käner er diskriminerad! Så himla gulliga och sympatiska. Vi får se vart det leder.......;)

Inbördes beundran.

Idag var det årsmöte för vägföreningen. Längst fram med klubban i ett järngrepp sitter två tillsynes helt vanliga fosiler. Men låt dig inte luras av skenet. Eller snarare skenet bedrar.

Två medelsvensson, 50+are med lätt övervikt, eller snarare ölen som är den stora boven till dom övergödda magarna. Som haft varsin stol längst fram dom senaste 30 åren.

Varför låter vi detta fortgå? Vad har dessa två fosiler som ingen annan har?
Dom hade ett jävla stort engagemang! Dom gör nått dom tycker är kul, för det mesta. Men börjar dom nu inte bli lite för insnöade? Dags att byta ut en haltande trött hingst till en ungmärr med hett blod i ådrorna. Och på köpet har vi plötsligt fåt en het hingst, dock med en gulpande mage som hindrar att drägglet hamnar på protokollet som ligger på bordet framför.

Som gammal och erfaren, som dessa två hingstar får oss andra att tro, måste man kunna ha ett möte och visa alla deltagare samma respekt.
Man kna inte bara hålla ett fåtal om ryggen och blunda för helheten. Det är detta som störmig.
Jag fattar, som alla andra, att man inte kan hålla sig sams, tycka likadant, eller göra alla 400 huägare nöjda. Men man kan fölika, förbedla och visa respekt.
Och sen när man får en obehaglig fråga försöka byta samtalsämne eller bara helt enkelt nonchalera frågeställaren. Att efter alla dessa långa o många år inte kan ta kritik.
När man har setat på posten så pass länge så är man rejält insnöad, och då borde man ta kritiken med öppna armar. För att se vart man har sina brister. För brister är oundvilkiga. Så är det bara. Vi är alla människor.

Är så less på att alla hela tiden ska jämföra sig med andra istället för att börja med att göra sitt bästa och sedan försöka göra det ännu bättre än sigg bästa.
Att jämföra sig med nått som är säre får en inte att framstå i bättre dagar utan tvärt om. Som att sparka på den som redan ligger och sedan skratta. Är det rätt?

Nä, in med nytt blod som vågar ta kritik, bli ifrågasatt och famför altt vågar ifrågasätta andra.
gärna en hingst och ett sto, vi får ju inte glöma genus!!! För guds skull!!

Ibland blir man förvånad.

halkade runt bland olika bloggar och plötsligt hamnade jag hos en tjej som för ett tag sedan förlorade sina tvillingar i v. 22.
Hon undrade om hon någonsin kommer kunna gå vidare och kunna titta på nån annas nyföbba bäbis utan att känna sorg. Och isf hur kommer det kännas?

Helt oväntat ploppade det upp ett minne från straxt efter mitt första ma. (sena misfall).

min syster skulle ha fest och det skulle komma mängder av folk. Skönt tyckte jag för det var just vad jag behövde. Få tänka på nått annat o ha kul.
Men så står jag på övervåningnen och gör mig i ordning och plötsligt hör jag bebsisgnäll i trädgården. Mitt hjärta stannade, hela jag frös till is!


Vad ska jag göra nu? Vart ska jag ta vägen? Vem ska rädda mig? Jag måste härifrån!!
Jag blev helt förkrossad. Min sambo kom upp av en slump och såg mina tårar och förstog direkt. Vi satte oss i bilen o körde därifrån. Min syster var heltförkrossad. hon tyckte allt var hennes fel, att hon borde ha bett dom att inte komma, eller att förvarna mig iaf.
Men hur skulle hon veta? Fy vad jag tyckte synd om henne då.
Vart vi var på väg viste vi inte, vi bara körde. Men efter en stund började vi undra om vi alltid skulle fly. Och när blir man igentligen redo att träffa en liten människa igen?

Varför inte nu? Varför inte ta tjuren i hornen o göra den här fina sommarkvällen till en ännu finare kväll?
Vi vände och åkte tillbaka. Pratade med min syster som i sin tur pratade med sin kompis. Jag satt i soffan när hon kom bärande på en sån liten o go krabat. O när jag fick hålla i honom var det som en solstråle tränge sig igenom ett tjockt och stort mörkt regnmoln. Mitt hjärta blommade!

Och så kom hon in igen med nästa lilla kille som min Johan fick hålla.
Där satt vi plötsligt med varsitt barn i famnen.
Dom var så goa. Vi grinade allaihopp, mamma, syrran och kompisen oxå.
Det blev en underbar kväll, med så mycket skratt och glädje. Att sitta inlindad i en filt en skön sommarnatt med en sovande bebis på magen, trots att den inte var min, var skönt.
Från den dagen gick vi vidare i livet på allvar. Helt oväntat.